Glöm inte att älska dig själv

Min största kärlek. Det var en alldeles för kort tid. 5 april - 1 augusti var det officielt. I år. Jag har pratat alldeles för mycket om honom, om saknad, om hur dåligt jag mått, om hur synd jag tycker om mig själv. Men jag har mig själv att skylla. Jag tänker därför inte plåga mig själv genom att berätta om allt det som var så himla bra. Jag har sagt till er, kära läsare förut att jag har lagt det bakom mig. Men det var en period jag hade och en teknik jag använde. Jag blev kall och blundade för känslor över huvud taget. Jag släppte inte in någon, jag tvingade mig själv att inte gråta för att jag hade förlorat. Han hade visat en dålig sida och det var så jag ville komma ihåg honom. Men man kan inte fly. Den tekniken fungerade inte i längden. Jag slutade lyssna på låtar som påminde mig om honom. Men det är bara musik. Jag gömde hans kläder jag hade här, men dom fanns där. Och när allt sprack sov jag i dom. Jag rasade, och jag är fortfarande där, men jag försöker. Psykologen imorgon och det känns som att min mage är upp och ner vänd. Men jag ska göra det, igen, för jag anser att all hjälp jag kan få är bra hjälp. Detta är mina ärr från min största kärlek. Säg vad du vill om kärlek, men det är då fan inte lätt.

Och nu tänker jag låta min hjärna tala.
Det här är verkligheten. Du kommer inte få tillbaks honom, Maria. Han finns inte med på kartan längre. Han finns inte ens på din Facebook längre. Han har gått vidare. Han älskar någon annan. Släpp det. Somna nu, dröm inte om honom, låt han gå. Vakna och gå till skolan som den du var i Januari i år. Som den du var när du var ensam. Håll tillbaka tårarna, träffa andra. Le, skitsamma om du inte ler för att du är glad. Le för allt annat som är så himla bra.

Nu tänker jag låta mitt hjärta tala.
Sluta aldrig hoppas.