Glöm inte att älska dig själv

Jag vet inte vart jag ska börja, eller över huvud taget hur jag ska kunna skriva en text för att försöka få fram känslor. De här känslorna är så mycket mer än bara ord. Det är kärlek. Kärlek till den personen som fyller alla mina tomrum, den enda personen som går att ta för givet, den personen som fått mig att må konstant bra i snart 2 månader.

Jag har alltid varit kräsen när det gäller killar. Jag kan helt ärligt säga att det finns 2 personer i hela världen som har fått mig att känna mig såhär säker, och det är inte få personer som jag intalat mig själv att jag tycker om. Jag är på ett sätt rädd för förhållanden, i och med att det nästan alltid är någonting som inte riktigt stämmer för mig. Jag ger mig in i ett förhållande som jag tror kommer hålla, för att jag tror att jag tycker om den personen. Allt det här med kärlek har gjort mig blind så många gånger förut. Det har inte varit själva personen jag har varit kär i, utan i kärleken. Känslan av att alltid ha någon vid sidan om, bortsett från vänner och familj. Jag antar att det även har haft någonting med bekräftelse att göra. Bekräftelse på att jag duger för någon.

Med Jonathan har jag aldrig kännt någon tvivel. Jag blir glad bara av att höra hans namn, jag saknar honom varenda sekund jag inte är med han. Att ligga på hans bröst och höra hans hjärtslag kan göra min dag. Han kan göra mina mörkaste dagar ljusa bara genom att existera. När han kysser mig står hela världen still. Jag har aldrig tyckt om någon på det här sättet. Jag vet inte vad det är, men med han är allt så jävla perfekt. Han gör mig lycklig helt enkelt. Tack för det. ♥