Glöm inte att älska dig själv

Självklart ska jag berätta om hur jag och Jonathan gick från att vara nära vänner till att bli tillsammans. Så var det alltså, vi har varit nära vänner i flera år innan det här hände. När jag tänker efter nu i efterhand så känns det som att det i stort sätt alltid har känts någonting när jag umgåtts med Jonathan. Men samtidigt så är det så att om du hade frågat mig i Januari eller Februari det här året ifall jag trodde att det någonsin skulle bli något mer mellan oss två, så skulle jag aldrig ha sagt ja. Jag hade inte ens tänkt tanken på att det skulle kunna bli något mer mellan oss, tills den dagen han berättade för mig exakt hur han kände. Jag vet inte riktigt varför det var något som inte ens fanns i mitt huvud förän då. Han har som alltid varit som en bästavän, och jag har aldrig trott att det är möjligt att bli kär i sin bästavän.

Det var på alla hjärtans dag i år. Jag hade umgåtts med Jonathan ganska mycket de senaste veckorna innan det, men inte märkt något speciellt. Iallafall, han berättade för mig att han hade känslor för mig som mer än en vän. Exakt vad han skrev kan få förbli privat. Jag blev obeskrivligt chockad och som stum. Jag hade inte fattat någonting. Allt kom så plötsligt. Men jag berättade för honom hur det kändes för mig, att jag inte kunde tänka mig att vi skulle kunna ha det bättre som mer än vänner. Att jag aldrig någonsin ville förlora han som vän. Men det ena ledde till det andra och en månad efter att han hade berättat så började det bli mer mellan oss. Jag har nog aldrig kännt mig så lycklig och lika nykär som då. Det var och är helt sjukt. Vi blev "officiellt" tillsammans den 5/4 och vi har nu ungefär varit tillsammans i två och en halv månad.

Det känns sjukt. Jag får ångest och panik utav tanken på att leva utan Jonathan. Jag är så himla kär, det är det ända jag får fram. Jag tycker mycket om hans familj, han är den finaste som finns och det här känns FÖR bra för att vara sant. ♥