Glöm inte att älska dig själv

Jag gråter när jag skriver det här, tårarna har trots allt inte tagit slut. Vet inte riktigt hur jag ska börja..

Jag har förlorat en utav mina finaste vänner. Den enda killkompisen jag hade som verkligen förstod - och inte bara sa det. Jag trodde aldrig vi skulle kunna sjunka såhär lågt. Att vi skulle kunna säga saker som sårar varandra. Att vi skulle behöva avsluta vår vänskap för en jävla tjejs skull. Du har alltid ställt upp för mig när jag behövt stöd. Och tro mig, jag är medveten om det.. Men det räcker inte. Jag är så besviken så att jag vill lägga mig ner på marken och skrika. Att du över huvud taget kan säga att jag försöker förstöra. Jag tycker att du, om någon, borde förstå. Förstå vad jag är ute efter - och det minsta jag vill är att förstöra. Jag har så mycket känslor för dig just nu. Saken är den att jag aldrig har vågat erkänna för mig själv hur jag egentligen känner. Även fast folk har sett igenom mig, så har jag nekat. Jag förstår inte ens själv varför. Men jag har varit för feg för att tänka på det, för att erkänna hur det egentligen är. Att jag tycker om honom. Inga ord kan beskriva min saknad. Efter den värme du gett mig varenda dag. Att bara se dig i skolan gör mig helt varm i kroppen. Att jag nu inte kommer kunna krama på dig, hitta på saker med dig utanför skolan, retas med dig i skolan, vakna av dina sms på natten osv.. Att det inte är något jag kommer göra längre, det äter upp mig inifrån. Jag vill så gärna vara din vän. Men jag är inte tillräckligt stark. Förlåt för det. Jag saknar dig så..

"Jag kommer vänta på dig Maria, även fast det tar år.."