Glöm inte att älska dig själv

Mina förra bloggar har bestått av långa texter där jag skrivit om hur jag mår, mina känslor osv. Men på senare tid har jag inte haft ork. Tänkt att såklart ingen bryr sig om hur jag mår som jag berättar det via bloggen - alla har ju sina egna problem. Så är det antagligen också. Men ibland går det inte att låta bli.

Min största rädsla just nu är att sjunka ner till botten, igen. Och jag känner att jag är påväg. Det där hemska som vände till något bra på 2 sekunder, är inte längre så bra. Känslor jag velat undvika har nu kommit fram igen. För personer jag älskat men som inte har älskat mig tillbaks. Varför har ingen berättat att att falla för någon kan vara det svåraste man varit med om? Är jag den första som upptäckt det? Jag kan ha stunder med ångest i hela kroppen då jag inte orkar göra någonting. Inte ens tänka. Men jag tänker ändå. Så jävla mycket. Är det här kärlek? För isåfall så är det inte som jag tänkt mig. Hur kan något som ska vara så fint som alla beskriver, vara så sorgligt och innebära så många tårar ur mitt perspektiv?

Kan man lära sig att älska någon, eller ska det komma naturligt? För isåfall så är det här som jag håller på med just nu inte rätt. För det är inte naturligt. Det är något jag håller på med för att lura mig själv till bättre tankar, och det är inte schysst. Vad fan håller jag på med?

Vart har du tagit vägen?