Glöm inte att älska dig själv

Jag har alltid tyckt om att bjuda på mig själv. Jag älskar att få andra människor att skratta, till exempel om jag skämmer ut mig riktigt ordentligt, så är jag inte den personen som springer där ifrån eller dör av pinsamhet. Om alla skrattar åt mig så är det en självklarhet att jag skrattar med dom. För, det händer ju alla ibland, eller hur? Plus att i skolan så har jag ingen alls att göra mig snygg för, alla vet redan hur jag ser ut. Dom som vill vara med mig får vara det, alla andra? Synd för dom! I stort sätt alla mina vänner är likadana, vilket är skönt. Inget stelt gäng som har svårt för att bjuda på sig själva. Såna människor fastnar jag faktiskt inte för, klickar inte riktigt om ni fattar. Jag skulle aldrig kunna vara med någon så torr människa, som inte skrattar åt såna randoma saker som jag skrattar åt. Kjell, ett bra exempel! Så grymt dålig gubb humor egentligen, men det blir som så dåligt så att det blir kul. Sök på Kjell på youtube och jag lovar, ni kommer skratta..

Om någon är framme med en kamera för att fota folk till exempel i skolan, då är jag inte ens sån som försöker dölja mitt ansikte genom att täcka det med händerna eller så. Inte heller en sån som sitter och posar gärnet, utan riktigt snygga miner ska det vara! Nej men ni fattar, jag kör bara på någon ful grimars som alla garvar åt och sen får dom göra vad dom vill med bilden. Det är ändå ingen som lägger ut bilderna. Och om de gör det, bara att be dom ta bort dom om man verkligen vill!

Jag är ingen person som har svårt för att säga nej till saker jag inte själv tycker är bra. Jag röker inte eller tar inga droger över huvud taget. Tycker det är något sjukt omoget med folk som gör det bara för att, när de själva inte ens tycker att det är gott. Men jag dömmer ingen, har verkligen ingenting emot såna som röker eller snusar osv. Inget problem med att folk gör det i min närhet eller så heller, fast när folk blåser ut röken på mig så går jag längre ifrån. Det brukar några av mina kompisar göra för att jävlas, bara för de vet att jag hatar när de gör det. Egentligen är jag ingen människa som dömer någon över huvud taget. Älskar att lära känna nya människor och jag har mycket hellre för mycket vänner än för lite! Är så lite med personer jag inte tycker om som möjligt, varför vara med såna jag inte mår bra av att vara med? Nej, det är ingenting för mig.

Jag har för lätt att falla för fel killar. Har jag fått känslor för en kille, då är det svårt för mig att avlägsna dom känslorna. Jag älskar att vara nykär, men jag vet att i slutändan så blir man alltid sårad. Men ändå så fortsätter jag leta efter den rätta just nu, jag gillar känslan man får för stunden. Fast nu när jag tänker efter så letar jag faktiskt inte.. Jag vill helst att han ska komma till mig, visa ett intresse och sen så får han se om jag accepterar det eller inte. Jag bjuder inte in killar för lätt, vill att de ska lära känna mig först och sen ta ett beslut. Jag kanske inte alls är deras typ, alla är olika. Jag har egentligen ganska höga krav på killar. Jag vill att de ska vara rätt lika mig i personligeten. han ska kunna vara min bästavän & en pojkvän.

Ibland så kan jag vara näst intill desperat efter någon att ha på sidan om liksom, inte bara en vän utan mer än så. Och ibland så kan jag tycka det är skönt att vara utan, ingen som bestämmer om vilka jag ska umgås med eller vad jag ska göra med vem. Allt det där kommer i perioder. Jag har aldrig haft något riktigt seriös. Jovisst, jag hade en pojkvän som ni vet. Men, när jag har tänkt efter så vet jag att det aldrig skulle hållt så länge som jag vill att ett förhållande som funkar ska vara. Två 96or kan inte vara fullt seriösa, enligt mig. Just då så känndes det otroligt bra, oftast. Men nu i efterhand så var han inte alls min typ. Inte den jag hade valt nu. Kärleken har väl egentligen ingen ålder.. Men för mig så finns det gränser. Jag vill inte falla för för omogna killar som inte är redo för ett riktigt förhållande, även fast jag själv bara är 14 år. Jag skulle absolut kunna tänka mig seriöst tillsammans med någon, jag måste bara hitta den personen som passar mig. Civilståndet just nu är att jag är singel, men känslorna vill inte riktigt åt det hållet.. Fick känslor för en kille, som tyvärr inte kände samma sak för mig. Så, nu sitter jag fast här. Kan inte riktigt komma över allt som hänt.

Mitt sjävförtroende ligger inte alltid på topp. Jag tycker jag är någonstans mitt emellan, på både insida och utsida. Jag tycker mitt utseende är helt okej, finns saker jag skulle vilja ändra på men det funkar. Vissa dagar är det bättre än andra. Min kropp är någonting som jag haft komplex för länge nu. Jag gillar inte mina ben och min mage till exempel. Men det är väl rätt vanligt i för sig. Fast, när jag jämnför mig med mina vänner, så känns det som om jag absolut inte är lika bra som dom på något sätt. De är de som sätter ribban för mig. Tycker alla mina vänner är så sjukt fina, vilket ibland kan få mig att börja tveka på mig själv. Men det skiftar från dag till dag helt enkelt.

Mina framtidsplaner... Ja, här har jag inte mycket att skryta med. I stort sett inga planer alls. Har mest tänkt att ta dagarna som de kommer och se vart det leder mig, typ. Det jag skulle kunna tänka mig att utbilda mig som, det är Psykolog eller något annat sånt där. Det började med att mina vänner sa att jag skulle passa som det, eftersom jag är lätt att prata med när någon mår dåligt och att jag alltid har de rätta sakerna att säga. Sen när jag började tänka, så tycker jag faktiskt väldigt mycket om att hjälpa andra om jag har möjlighet. Jag ställer gärna upp för mina vänner när de behöver det, lämnar ingens sida i första taget och jag är alltid tillgänglig om de vill ha sällskap eller någon att prata med. Så, det kanske skulle vara ett bra jobb, eller vad säger ni? Vill iallafall jobba med människor, det är det mesta jag vet. Sen så vill jag ha ett välbetalt jobb också, om jag inte skaffar en sjukt rik man såklart.. Hihi.

Det var en liten del av mitt liv & om mig själv. Var det ungefär såhär ni hade föreställt er mig? Kanske för vissa. Hoppas någon orkar läsa!